Linköpings Whiskymässa 2006 var om möjligt ännu mer lyckat än 2005 års upplaga. Då portarna slogs upp på fredagskvällen möttes vi som vanligt av ett bra och varierat utbud, tillhandahållet av kunniga och intresserade utställare och föredragshållare. Förutom all god whisky så var kvällens höjdpunkt ett långt och givande samtal med Mr John Black, Distillery Manager vid Tullibardine Distillery. Han fanns i Blackadders monter och bjöd verkligen på både sig själv, sina djupa kunskaper och på underbart god whisky.

Som vanligt hade vi med oss en lååång provningslista som det inte fanns en chans att vi skulle hinna igenom utan att förlora både vett och sans. Som tur är finns ju inte allt tillgängligt så det slutliga urvalet brukar bli hanterbart. Så även denna kväll som inleddes med två årgångar Glenfarclas. Den 21-åriga hade en viss ton av bittermandel som jag hade lite svårt för. Den 30-åriga var bättre med fin fatkaraktär varvad med inslag av choklad. Den kändes dock lite spretig. En 21-årig Glengoyne, len, mild och balanserad, avslutade besöket hos Philipson & Söderberg.

Hos Tegner & Hermansson hägrade den nysläppta 33-åriga Glendronach. Trots ett högt provningspris så var den väl värd sina pengar. Det första som mötte sinnesorganen var en underbar fruktig doft. När man sen förgyllde munnen med de dyra dropparna, kom det en kaskad med fruktiga toner, skumbanan, mashmallow, honung och en aning vanilj. Rund, välbalanserad med aningen gummitoner och en lång eftersmak gav ett härligt pirr i gomseglet.

Därefter styrdes stegen till Granqvist Vinagentur. En distributör som jag inte provat något från tidigare men deras sortiment var en klart positiv överraskning. Vi inledde med en 31-årig Old Fettercairn av årgång 1967 i serien "Criòch Aibhne". Vilken lustfylld upplevelse! Kryddig, rik och rund med toner av johannesört och russin som följdes av en medellång blommande eftersmak. I samma serie, med samma årgång och ålder, provades sedan en Highland single malt cask strenght (57%) där det inte framgick vilket destilleri som låg bakom tappningen. Doften var rund och rik med starka inslag av fikon och russin. Smaken var rund och blommande med inslag av toffée. Eftersmaken dröjde sig kvar länge. En whisky att minnas trots sin okända härtappning. En Longmorn-Glenlivet från 1983 ur Forbes Ross & Co Very Rare Private Cellar Single Malt Collection hade en söt godisdoft. Smaken var lite torr, med en medellång aningen bitter eftersmak. En söt, något spritig Macallan från 1979, ur samma serie, fick avsluta provningen hos Granqvist.

Hos Blackadder fanns som vanligt mycket att välja på. Då det går tar jag alltid chansen att prova en Glenugie, min favoritwhisky. Så denna gång blev det en 22-åring Glenugie från 1981 ur Duncan Taylor Co serie Rarest of the Rare, slutlagrad på sherry fat med fatstyrka på 58%. Den var som väntat en veritabel fruktbomb med nya smaksensationer efter varje tillförd vattendroppe. Jag slutar aldrig fascineras över detta destilleri vars otroligt smakrika whisky gick i graven för alltid då anläggningen revs 1983. En 17 årig Tullibardine från 1988 i Blackadders Raw Cask serie (57,1%) fick den otacksamma uppgiften att följa upp Glenugiens smakbomb. Men det gjorde den med den äran så numera har barskåpet fått tillökning.

Mackmyra fick bistå med en reservation innan stegen styrdes vidare mot Signatory. Av de sorter som provades denna gång var det några som var speciellt utmärkande. Till dessa hörde Benromach 1968 som var en mycket trevlig bekantskap. En otrevlig bekantskap var däremot den 10-åriga Longrow som slutlagrats på Tokaii fat. Den var varken balanserad eller god trots att Tokaii annars är ett av mina favoritviner. En klar besvikelse. En1974 års Banff i Gordon MacPhails Connoisseurs Choice serie var söt, mild och god. Likaså god och prisvärd var en blott 15-årig Glencadam från 1987.

Som sammanfattning kan sägas att det i år inte går att ranka någon enstaka favorit bland de provade sorterna. Omdömena ovan får därför stå för sig själva och sen får var och en bilda sig en egen uppfattning.

Väl mött på 2007 års Whiskyexpo i Linköping, den 2-3 feb.

Linköpings Whiskymässa 2005 gick av stapeln den 4-5 februari då Kenneth Lindblad i samarbete med Folkets Park/Cupolen anordnade ett superbt arrangemang med bra utställare och intressanta seminarier. Humöret var på topp hos den månghövdade publiken och det kändes aldrig trångt och stökigt.

Själva ägnade vi lördagskvällen åt en njutningsfull upplevelse då vi sakta men säkert provade oss igenom en mängd olika whiskysorter. Det säger sig själv att det inte bara är smaklökarna som blir avtrubbade så det är ingen idé att försöka avge några rättvisande omdömen om alla sorter som fuktade strupen. Men det var några som definitivt höjde sig över mängden. Hela provningslistan kan skådas i slutet av sidan.

Jag hade i förväg stora förväntningar på Benromach 21 yo Tokaij finish men den höll inte riktigt måttet. Istället blev Benromach 1969 den positiva överraskningen i Symposiums monter. I övrigt tål väl att upprepas att Macallan 1974 är mycket välbalanserad och elegant, snäppet vassare än Macallan 1966.

Hos Jan Groth provades en Glendronach 1968 som helt klart skulle platsa i barskåpet.

Jonas Wahlman på Star Cigar AB bjöd på några olika tappningar från Adelphi. Däribland en Balmenach, 13 yo, cask 3560, som var alldeles förträfflig. Några sådana skulle jag vilja lägga vantarna på!

I Blackadders monter fanns som vanligt mycket "rått" att välja mellan. Glen Grant Dark Sherry 1972, 29 yo, 57,3% var härlig och kan rekommenderas. Robin Tuceks seminarium innehöll några riktiga godbitar. Port Ellen 1982, 21 yo, 62,7% var en fullträff. Likaså julwhiskyn framför alla andra, Tullibardine Dark Sherry 1966, 36 yo, 52,1% med så otroligt många smaktoner, ingefära, kanel, mörk choklad, russin etc. Det var som att gå i klinch med en hel kryddbod. Helt klart mässans favorit!