Dragkrok Buick 1955

Uppdaterad 31 jan 2011

Hastigt och lustigt blev vi med husvagn precis innan midsommar 2007. För att överhuvudtaget få någon nytta av "termosen" behövde jag snabbt fixa ett drag till Buicken. Efter att ha kollat runt lite på nätet och hört efter med vänner och förståsigpåare insåg jag att det bara återstod att bygga ett eget drag. Helst ett med avtagbar krok. Så med en förmiddags ledigt från jobbet styrdes färden mot en av de lokala bilskrotarna. Tipsen sa att det skulle var bäst att använda ett drag från en äldre Volvo så väl på plats inventerades underredet på snart sagt varenda Volvo utan att hitta en enda med avtagbar krok. Sökandet utökades till att omfatta alla tänkbara bilmärken och till slut, av en ren slump, höjde jag blicken över marknivå och fann mig själv stirrandes in under bakstammen på en lill-Merca från sent 80-tal. Där satt ett prydligt litet drag med avtagbar krok. Kroken lossade snällt redan på första försöket och mekanismen för återmontering fungerade perfekt. De enda synliga monteringspunkterna var fyra kraftiga, galvade, bultar som snällt lossade så fort spärrskaftet började arbeta. Glad i hågen lossade jag bultarna en efter en, utan att egentligen hålla i draget, för jag var ju övertygad om att det fanns fler infästningspunkter. Men se det fanns det inte så plötsligt befann sig draget i fritt fall, med siktet inställt på min vänstra fot. Hade inte kablaget bromsat fallet hade stortån sett betydligt värre ut än den sen gjorde. För det facila priset av 100:- (Tack Hasse) stuvades draget in i bilen för vidare färd mot garaget.

Dragkrogsbalken var i grunden en rak, rektangulär hålprofil, ca 108 cm lång. Avståndet mellan infästningspunkterna var 122 cm så jag köpte två bitar 40x80 hålprofil. I vardera gjordes ett urtag på 1 cm där dragkroksbalken fälldes in.

Tanken var att infästningen av draget skulle ske via fästplåtar som monterades mellan kofångarjärnen och ramen. På så sätt behövdes inga nya fästhål (A). Likaså skulle det vara bra med en mittmonterad infästning mellan draget och bakre balken. Även där fanns ett befintligt skruvhål (B) som kunde användas.

Infästningsplåtarna (C) provmonterades och draget passades in på plats för att vara säker på att kroken skulle gå fritt samtidigt som själva dragbalken skulle förbli osynlig under kofångaren.

Passningen gick som en dans och själva upphängningen satt så tight att draget hängde kvar utan att vara fastskruvat. Därefter togs allt ner igen. Balken smärglades fri från ytrost och alla förband punktades på plats. Passformen provades igen, innan allt slutligen helsvetsades. Därefter åkte jag ner till bilprovningen och visade upp draget för att få ett förhandsbesked innan härligheten ytbehandlades. Det blev inga anmärkningar så väl hemma igen kallförzinkades draget. Därefter blev det ett lager primer innan det sprutades svart.

Nu återstod "bara" inkopplingen. Eftersom det är gemensam lampa för bakljus och blinkers blev det till att studera elschemat. Det visade sig att det fanns möjlighet att koppla in separerade anslutningar direkt i säkringsdosan, framme under instrumentbrädan. För ändamålet inköptes en sjuledare som drogs utmed tröskellådan. Vidare så tillverkades egna kabelsocklar med anslutningsmöjlighet för både original och modern kabelsko. Så var det dags att krypa in under instrumentbrädan och försöka komma åt att lossa befintliga anslutningar, montera de nya socklarna och sen ansluta de gamla och de nya kabelskorna till samma sockel. Ett arbete som skulle ha gjort självaste Hodini avundsjuk. Många timmar och svordomar senare satt allt på plats, och det fungerade. Så här i eftertankens kranka blekhet kanske det skulle ha varit smartare att relästyra signalerna så att det inte finns någon framtida risk för överbelastning av säkringsdosan.

Besiktningen gick som en dans och draget godkändes för 1500 kg. Efter första provturen var jag tvungen att montera fjäderspännare då bilen kändes väl svampig i bakvagnen Därefter har ekipaget fungerat helt klanderfritt och varit till mycket nytta och glädje.

Välkommen igen!